Alistriona's profileAvalons dimmorPhotosBlogListsMore  |  Tools Help |
Salve!..Hon sitter i solen, invid den stora stenen... håller ut handen...och fladdrande...landar den skira "varelse"...på den...spröd i sin vinge..men ack så vacker...fäller dem bägge..och visar upp sin prakt...avvaktandes..men icke rädd...
...finns där ett inneboende förtroende?...eller är det bara "okunskap"...eller ett "icke vetande"...
...Isen i sjön..har sedan länge...smält...skaror av grågås...vitkindad gås..och kanadagås...betar efter strandängen...ett stort "matbord" är "uppdukat"...det är en god tid påväg...
...planering av festligheterna som senare i sommarmånaderna ska ske....är i full gång...mycket ska ordnas för att allt ska bli som det tänkts...inget får lämnas åt slumpen...allt synas i "sömmarna"...men tiden...är den största boven...vem uppfann den?...
Ljum är även vårkvällen...högt uppe i talltoppen hörs en tydlig strof...som känns så ny..men ändå..igenkännande...
..det finns alltid hopp....för förändring...och nya skeenden....
Carpe Diem!!...Lev som Du lär!! Och var beredd på att ompröva dina tankar...förändring är inte av "ondo"...utan ur "smärta" föds alltid något annat...som förändrar något annat...som.... Salve!...Hon känner att våren kommer..mer och mer...märker förändringarna dag för dag...
...men hon saknar något...där finns en längtan...en längtan efter något ...som tidigare fanns där...hon känner...en avvaktan...ett möjligt ställningstagande...
...spåren är osynliga för hennes ögon...men ändock finnes där en...känsla..en känsla av en försiktig iaktagelse...en möjlig "återkomst"...några steg...som förut stannat upp...men sakta sakta rör sig...mot ett nytt skeende...
...gräset som hitintills varit gulbrunt...och torrt..börjar svagt skifta i färg...små små försiktiga strån letar sig upp..och färgen skiftar i ljust ljust grönt...raggiga går hennes vackra springare...och noppar de svaga topparna...som fyllda är med sötma...deras pälsar...raggar...och vit färgas marken..under hennes stolte..vän...Snart kommer all päls vara utbytt..och deras kroppar "skimrande"...åter...Dag byts mot natt...och natt byts mot dag...böljande fram och åter...skeenden sker...och återsker...men några sker ändock inte här...fast viljan kanske åter finnes...Det finns alltid en möjlighet...att börja om...och låta stoltheten....lämna sin "kropp"....för att åter leva...som tanken vill...."Man kan alltid pröva på nytt - även om det blir på ett annat sätt"....."Se Dig själv i spegeln...och fråga Dig själv...-Vad vill jag egentligen?...och följ sedan Din egen röst!
...Natten är svart....långt långt borta hörs ett lågt hoande...hon hör det inte..men hon ser...tyst tyst kommer "hon" svepande genom luften....och ett ynkligt pip..slutar sina dagar...innuti hennes klo...Vi föds...och vi dör...men vi lever hela tiden därimellan..... Salve!....Låt allt komma till eder...
...var öppna i edra sinnen...
...skåda det som stundar...
...och låt det ske..som sker...
...det som ej sker...går ej längre att grubbla på...
...och det som varit, kommer aldrig åter - inte i samma "skepnad"...
...låt sinnena glädjas..över det nya som föds...
...det nya som föds pånytt...
...allt är möjligt...
...bara Du tar dig tid att se det...
...och göra det som känns rätt...
Pax Vobiscum! Salve!...att vandra utefter en stjärnbeströdd gata...mitt i det midnattsblå...miljontals..och åter miljontals...flämtande ljus..
...Är vi ensamma...här i det ofantliga?...Jag tror inte det....utan jag tror att det finns "former" som liknar våra...skeenden..som är som våra...ett ljus som reflekterar...och ger ett återsken...långt långt ut i....himlens skapelse...
...hon ser det...och i sitt hjärta...känner hon....en låga som åter..tänts...och hur varm den är...och hur värmen återkommer...och sprider sig..utåt..och inåt..i allt större cirklar...."det är som det alltid har varit" - fast ändock inte...
Alis volat propriis - Ad nocendum potentes sumus Salve!..Det som varit är påväg att passera...och det som dagas..är ännu ofött...men påväg att sakta ta sin form...
..det stundade ett ögonblicks förvirring...skeenden som ingen förutsåg...beröringar som aldrig berörde...men ändock var...nära men ändå på avstånd....en känsla...och en tanke...men ej fullbordad..utan ännu i sin linda....avvaktan...men även iver....En återhållen brinnande kraft...som kanske behöver tyglas...så den inte skenar iväg...och som vårens jubel...forsar fram..och river med både sand och grus....i en kaskad...av liv....
...över ängen hörs hennes glada..."skrin"...intensiva...och påminnande om vårens anstormning...hur hon fångas upp av vindens..lek...för att sedan stolt landa...med en dräkt så fin..."nystärkt"..ända ut i vingspetsen...och magnifikt avslutande i en graciös..."virvel" längts upp på hennes smäckra lilla huvud....De två rådjuren som betat i de fortfarande torra grässtråna..som vajar för vinden...tittar på henne med ro...de böjer sig sedan ner...så man bara ser deras vita "spegel"...
...Hon tar det med ro...men en glädje...spirar i hennes bröst...när hon ser..allt vackert som åter fötts...."Varde ljus"...och ljus kom....och marken "färgades" grön....med nyanser...så ögat "brast"....
..."Det gör ont när knoppar brista...."
Salve!Ack, du min vita svan,
främling från fjärran hav,
kommer du ej igen?
Säg, varför dröjer du?
Dagarna längas ren,
vårnattens ljus är här,
andsträckens gråa band
draga mot norr, mot norr.
Vår efter vår jag minns,
fjärdarnas is blev fri,
högt över blås sund
hörde jag svanarnas sång;
o, du min vita svan,
här i min tysta fjärd
sänkte du trött dig ner,
bodde du varje vår.
Dagarna längas ren,
vårstormens bud jag hör,
svanars och ejdrars rop
klinga kring isfri kust.
Du blott, min stolta svan,
dröjer och kommer ej.
Djupt i mitt bröst jag hör
ängslande anings röst:
Seglar min ende vän
bort som min vita svan,
vänder han aldrig mer
norr ut mot hemmets kust?
Är väl min tysta fjärd
honom för trång och arm,
säg - eller sover han
djupt under mörkblått hav?
Karin Ek
Salve!Hon hör deras rop...långt bort först..men de kommer närmare...de ropar på varandra... i mörkret ser de inte varandra..
...men för att hålla ihop...och inte tappa bort sig...och inte varandra heller låter de....ett igenkännande ljud..
...just när de passerar över hennes huvud..ser hon dem för en kort stund...deras vita tunga kroppar...och vida vingar...fyller luften ovan henne....Våren är påväg...den kommer med dem..i följe....åter & åter...
...varför är rädslan så stor för det okända?...vad gör så att vi "tappar fotfästet"...och skapar oss bilder som sedan kanske inte stämmer?...vad är det som gör att det vi hör...tror vi på..även om det inte är sant?...att enfalden..fyller oss så djupt..att okunskap...är..något som kan skapa splittring...osäkerhet..och tillslut hat...?...Kunskap om det vi inget vet om..kan "omkullkasta" resten av vår världsbild...och skapa helt nya förutsättningar....till en ny och kanske bättre värld?!..
...men man måste först våga...våga bryta mönster..och ibland traditioner...våga gå utanför givna ramar...och hitta nya vägar att gå....Men det är bara du som avgör om Du vågar....och tror på en förändring...
...det finns mycket att förändra...men det krävs mod..att våga pröva....pröva nya "vingar"....
...flyg flyg i natten...vit vit...med starka vingar...Se, se över världen...som ligger under edra fötter...något är påväg...
...men vem vet vad?
Pax Vobiscum!...Lev väl...och ni kommer att bli ihågkomna! Salve!...en tid att vakna...en tid att vila....en tid..att återerövra..det som varit..men även det som är...
...skeenden komma..skeenden "gå".....allt formar var och en till just det den ÄR....
....återskapande.....liv blir till liv...Hon vänder sig om och ser ....en återförening....en möjlighet...att växa.....att påverka..och att påverkas....pånytt....
....långt långt ner...inbäddad..i den rena vita snön...ligger den...väntandes...men helt fylld med liv...liv till för att växa...bryta sig upp...bli fri..och sen sträcka sig mot solens värmade strålar....och själv lysa just såsom "den"....
..."pånyttfödelse"....det ständigt återkommande....
..."allt är precis som det alltid varit - men ändock inte"....
...hennes ögon har åter öppnats....och hon står där....beredd på "allt"....
Ars amandi - Ad infinitum Salve!..Uppe på tunet...har kråkorna fest...deras hesa skrin..hörs lång väg...svarta som pepparkorn glänser deras ögonpar..
...utanför dörren ligger snön orörd...inga spår syns någonstans....allt sker inomhus...fast lungnet råder..även där...
...tiden står stilla en stund....för att åter komma i balans...och hitta nya vägar...att fästa på pränt...
...det finns så mycket att säja...men så få ord att använda...plötsligt skapar det ett tomrum...men vad sker i detta nu?
...värme, kyla..intensitet..avvaktan...skeende...återhållsamhet...synlighet...obemärkt...ett varande...och sedan något omedvetet...närmande....prövande....och sedan åter ett avsked?....men, det kanske bara är som det ska vara...
...åter..och åter....i ett ständigt...återförenande...
"Min syster, jag är månen
och dig jag kallar solen,
ty du om dagen skänker
åt mig det varma ljuset,
som jag om natten sprider
som vore det mitt eget.
Jag är din trogne broder,
som du med sorg och glädje
förunderligt bestrålar
och sänder ut i mörkret
att vittna om en växling
i människornas sinne. " Bo Setterlind |
|
|
