Alistriona's profileAvalons dimmorPhotosBlogListsMore  |  Tools Help |
Salve!
Det flödar av liv energin pulserar varm och berörandes ljuset skimrar kring Dig som vågor som rör sig fram och åter fram och åter Du andas med jämna andetag påfyllnad och upplyftande tiden är just NU
Salve!Du finns i mina tankar
inristade eller bara skönjbara i sanden?
Var är Du?
Vandrar du efter våta vägar
letandes efter det ljus som tidigare lyste
upp vägen, som då var tydlig och bred...?
Månen stiger på himlen
stor och rund
vem ylar mot månen?
Himlen är stor, oändligt stor
Vad letar vi alla efter?
Och varför är det så svårt att veta..
hur allt kommer att bli
ord, eller tomma "blad"...
letar Du någonsin efter det Du egentligen saknar?
I vinden hörs intet
men en ny dag gryr
och vägen bär mig...
igen
Salve!Natten var frostkall, det singlande röda bladet var frostbitet i kanterna, men under dagen såg hon de stora trollsländorna åter jaga över ängen fram och åter - hungriga och jagandes de sista dagarna i livet, ännu ovetandes om deras öde som de snart möta.
Hon har hört en ton som hon hört förut, än är den svag och dallrandes - vet inte om sin egen styrka och att den kan bli tydligare bara den vågar göra sig hörd! Allt är förändrat, dagarna har gått och passerat på rad, vinden har blåst åt många olika håll och hon har gjort bekantskap med många olika strofer - hör hur musiken fyller henne - får henne att le och känna sig mer levandes...även om livet är i sig självt..levandes och ständigt utvecklande.
Våga öppna dina ögon och SE, se allt det vackra men även det fula allt fångas på färgpaletten..och skapas till något nytt...något intressant - som ej ännu är klart. Forma, skapa, våga, kittla dina sinnen och känn igen!! Vad känner du? Allt omvandlas, men bär också på det som varit och det som sedan blir...
Förundrad över skeenden...men själva livet står aldrig still - som två paralella världar...kanske kan de en dag bli En?!..
Per fas et nefas - Periculum in mora - Quid rides? Mutato nomine de te fabula narratur Salve!Stämmorna klingar så välstämda, ljudet..bär långt genom alla valv och under alla bågar..ur ekot som sakta avtar...återföds en annan klang....att se på allt som varit, och omforma det till nu och till en eftertanke..och ett nytt ljus som föds....nya toner men ändock "återhörda"..om och om igen...När lär vi oss...något nytt ur det vi upplevt? och vad bär isåfall nyheten med sig...Är livet till för att omformas hela tiden? eller finns det plats att vila på..och där tankar tänks och formas..om och om igen....
..Hon tror att det går att se på det igen, med nya ögon..men ändock med den vishet hon bär med sig..att se skeenden..både från då, och nu..precis när de sker...Allt är nytt..men bladet är inte helt..blankt..tunt tunt anas det konturer från det förgångna...och allt skapar sin historia...
Ute på fältet som gulnat i "kanterna" står de, stolta i sin gråa fjäderdräkt...smala är deras ben..men det hjälper dem att inte bli blöta om magen...de laddar för sin långa långa väg nedåt åt sydliga varma breddgrader..En bit därifrån går getmamman med sitt kid, som vuxit under sommaren...hennes päls har börjat gå mot grårött..vintern är ännu långt borta..men oron finns där...Hur ska allt liv klara den långa och kalla vintern som stundar...Hon undrar, men vet också att i ladan finns lagrat björk, gräs och annat för de vilda...sina egna djur har hon gott om foder till...Allt är ordnat som det alltid varit..men ändock..Just nu..lyser solen varm mot hennes kind..och värmen kommer även inombords...något stundar...och allt kommer att förändras....
Obstacula frangenda - Omnia ventura solve Salve!
Himlen rodnar.. känslan återvänder.. pulserar...genom blodet, får ögat att skälva till igen nytt..men ändock igenkännande.. under mina bara fötter..känner jag barren.. doften hägrar där.. Var befinner vi oss? Per nubila ad lucem Pro tempera
Salve!De osynliga tingen
I
Ni trogna ting,
som vill min tro begära,
jag glömmer hos er
att jag har mänskor kära.
Ni säkra ting,
för er jag lugnt kan falla,
men dimmor och dagg
är vänskapslöften alla.
Ni starka ting,
som kropp och själ ej äger,
o red mig hos er
det tryggaste bland läger.
II
Och ändå - du, min vän,
du gav mig tingen.
Din skönhet är i dem.
Annars fanns där ingen.
Du blev min tunga törst
till vita världar.
Du belv den syn, som sval
mot all sorg mig härdar.
Du skymt av fjärran mål,
som spänner vingen,
min väg är väg till dig.
Annars fanns där ingen.
Karin Boye |
|
|
